söndag 31 juli 2016

Eden Lake


Det här är kanske inte den mest skrämmande filmen jag har sett, men definitivt en av de absolut obehagligaste. Faktum är att den är så pass otäck att jag hamnar i en lite svår situation när det gäller huruvida jag kan rekommendera den eller inte. Å ena sidan är den ju definitivt bra, den är välgjord, välspelad och berör verkligen på djupet. Å andra sidan är det en djupt obehaglig beröring.

Trots att syftet med en bra skräckfilm är att skrämmas så är det (i alla fall för mig) allt som oftast inte en otrevlig upplevelse att titta på dem. Jag gillar ju att bli skrämd, att se en tillräckligt läskig skräckfilm ger mig ungefär samma skräckblandade förtjusning som att åka bergochdalbana (även om jag överlag föredrar film framför nöjesfält). Den här filmen bidrar dock snarare med skräckblandad misär än skräckblandad förtjusning.

Historien är inte så komplicerad. Ett ungt par åker ut till en ensligt belägen sjö för att tälta. Där stöter de på ett gäng ungdomar som börjar tracka dem. Sedan går det utför. Och då menar jag brant utför. Rena ättestupan faktiskt.

Det finns många olika typer av skräck som anammar olika typer av rädslor. I mitt senaste inlägg skrev jag om häxor som representativa för rädslan för skogen och det vilda, till exempel. Eden Lake handlar i mina ögon snarast om rädslan för varandra, rädslan för de våld och grymheter som människor innerst inne är kapabla till. I och med detta handlar filmen också i någon mån om rädslan för oss själva och för hur våldet ska blomma ut i just vår närhet. Var eller när man än befinner sig så kan man alltid räkna med att det finns människor som gör andra människor illa.

Som sagt, det är inte en historia som gör en särskilt munter till mods det här...

Det som gör Eden Lake såpass särskilt obehaglig är inte att den är våldsam, för i sanningens namn så är den faktiskt både mindre våldsam och mindre explicit än många andra skräckfilmer, utan det är snarare hur väl den gestaltar både våldets självupprätthållande kraft och dess meningslöshet. När filmen är över är inget vunnet och inget åstadkommet. Inget frigörande katharsis, ingen läxa som lärs ut, ingenting. Filmen är i grund och botten nihilistisk. Det är just det som gör den så obehaglig. Plus det faktum att den känns så verklighetsnära förstås. Våldet känns verkligen på riktigt, det finns inte riktigt samma distans som i andra filmer.

Det kanske inte syns så bra, men det är alltså taggtråd som Michael Fassbender är bunden med

Faktum är att filmens teman påminner en del om I Spit on Your Grave och Last House on the Left. Det finns dock en del viktiga skillnader: För det första så är det mindre våldtäkt i Eden Lake (alltid något att vara tacksam för), för det andra så fetischerar inte Eden Lake hämndaktionen på samma sätt, och för det tredje så är Eden Lake inte hopplöst dålig som film betraktad. Tvärtom så är det en bra film, jag skulle till och med vilja påstå att den är mycket bra. Inte en särskilt trevlig upplevelse, men det är en grov missuppfattning att tro att all konst måste vara trevlig. Så till skillnad från I Spit on Your Grave och Last House on the Left, som jag inte skulle rekommendera till någon som inte är väldigt intresserad av skräckfilmshistoria och knappt ens till dem, så skulle jag rekommendera Eden Lake. Fast bara med en rejäl varningsflagg.

Vissa kritiker har menat att filmen demoniserar de lägre klasserna i Storbritannien (eftersom det utsatta paret är unga och vackra medelklasspersoner och ungdomsgänget kommer från mer blygsamma bakgrunder). Själv skulle jag nog vilja påstå att filmen ger ett mer nyanserat porträtt än så av alla inblandade karaktärer. Men det är klart, när man tänker på saken så är det förstås inte sällan som det är övre klasskikt som råkar illa ut i skräckfilmer medan förrövarna allt som oftast är av lägre klasser (t.ex. Texas Chainsaw Massacre, The Hills Have Eyes, de tidigare nämnda Rape Revenge filmerna, osv). I andra fall har det dock sällan förekommit någon liknande debatt utanför skräckfilmsakademia (inom den har det skrivits åtskilliga hyllmeter). Det kan förstås ha att göra med att mediaklimatet har ändrats, eller att det är andra grupper som har representerats i de tidigare exemplen. Eller så är det för att Eden Lake känns verklighetsnära på ett sätt som andra skräckfilmer inte gör, att den i högre grad ger uppfattningen att det handlar om riktiga människor. Vilket, om man lägger klassanalysen åt sidan, måste vara ett bra betyg.

måndag 4 april 2016

The Witch


Ja ja, har inte skrivit på länge, mycket annat att göra, ska försöka bättra mig, etc. etc...

Med det avklarat: I onsdags såg jag The Witch, av Robert Eggers. Filmens undertitel är ”A New England Folktale” och sällan har en undertitel varit så välförtjänt. Det är, som ni säkert redan har förstått, 1600-tal som gäller. Handlingen kretsar kring en familj i New England, som har blivit bannlysta från den plantage de bodde på eftersom de var så puritanska att de till och med gjorde alla de andra puritanerna obekväma. Istället har de byggt sig en liten gård mitt ute i skogen, där de försöker leva bäst de kan på egen hand. Det går inte helt bra. Skörden går dåligt, så de riskerar att svälta när vintern kommer. Och som om inte det vore nog så försvinner plötsligt det yngsta barnet, mitt under en lek med den äldsta systern. Fadern påstår att en varg har tagit barnet, men det verkar ingen egentligen riktigt tro på. Är det måhända häxkonst som ligger bakom? Och i så fall, bor ondskan ute i skogen eller inne i stugan?

Det finns mycket att gilla i den här filmen. Både manus och karaktärer är väldigt genomarbetade och gestaltas med bravur av hela ensemblen. Det finns inga svaga länkar någonstans, vilket är särskilt imponerande med tanke på att hälften av karaktärerna är barn (till och med om man räknar bort spädbarnet som försvinner i första akten). Filmen är dessutom både vacker och stämningsfull, det dystra och öde landskapet är synnerligen väl gestaltat, och späder på familjen fysiska och mentala isolation.

Något som för min del höjer filmen till alldeles särskilt exceptionell nivå är hur mycket efterforskningar och bakgrundsarbete som uppenbarligen ligger bakom manus. Mycket är direkt inspirerat ur historiska dokument, vilket jag tycker märks. Det finns en jordnära trovärdighet i det hela, som ger historien tyngd. Dessutom så är den subtil (flitiga läser vet hur högt jag värdesätter subtilitet i skräckfilm). Tempot är behagligt lågt och låter stämningen byggas upp mellan de otäcka och blodiga ögonblicken, vilket inte för den sakens skull innebär att de otäcka och blodiga ögonblicken inte är mindre otäcka och blodiga. Det finns heller inga störiga ackord som dyker upp från ingenstans och säger åt en när det är dags att bli rädd, utan filmen är tillräckligt säker i sig själv för att vara otäck helt på egna meriter.

Ensam i skogen med en alldeles för stor bössa som enda sällskap är man inte så stursk

En annan sak som jag verkligen gillar med filmen är att det är en film om häxor som faktiskt också har en häxa med i filmen. Inte som en metafor eller dekonstruktion, utan en tvättäkta, old-school häxa, med lya i skogen, kvast (eller motsvarande pinne) och hela faderullan. Det finns vissa recensenter som påstår att filmen inte i själva verket handlar om en häxa, utan att gestaltar familjens delade upplevelser under det att de tappar kontrollen över sitt gemensamma liv. Jag måste säga att jag inte köper det. För mig är det helt tydligt en faktisk häxa som det handlar om. Jag menar visst, det är klart att det finns med en rejäl portion Arthur Millersk paranoia och grupptänk, i det att familjen vänder sig mot varandra och sakta men säkert imploderar. Det är en stor del av filmen. Och visst, det är tydligt att familjens besatthet av synd är vad som bidrar till att få dem på fall i slutändan. Det förnekar jag inte.

Men seriöst. Det bor UPPENBARLIGEN en häxa i skogen.

Jag såg nyligen någon som ifrågasatte häxans relevans som skräckarketyp i dagens sekulariserade samhälle. Inte för att folk i ett sekulariserat samhälle inte tror på häxor eller magi som så (vore det ett hinder blev det inte många skräckfilmer kvar), utan för att häxor inte representerar någon aktuell och utbredd rädsla av idag.

Överlag så går det inte jättebra för familjen
Jag håller inte riktigt med om det, tvärtom så tror jag att häxor representerar något väldigt djupt och allmänmänskligt: Rädslan för skogen, naturen och vildmarken. Häxans habitat framställs ju allt som oftast vara just skogen, det är ju också dit man går för att skriva sitt namn i Hin håles svarta bok och idka sexuellt umgänge med densamma. Överlag kan häxan ses som motpolen till allt som har med civilisation, hierarki och gemenskap att göra, det liv som man för inne i städer, byar och samhällen. (Det vore definitivt berättigat att göra någon slags genusanalys i det faktum att häxan för det mesta gestaltas som kvinna och hur det relaterar till ovanstående, men det får inte riktigt plats i dagens inlägg.)

Det kan förstås ligga något i den tesen att häxor inte upplevs som så relevanta av många, eftersom majoriteten av skräckfilmskonsumenter (och nu gissar jag) bor i städer och har ganska lite med vildmarken att göra. Visst, de kanske tar sig någon kilometer in i skogen för att plocka svamp eller ta en joggingtur, med musik eller en podcast brummande i öronen, men de upplever ganska sällan skogen och vildmarken annat än i väldigt kontrollerade former. Men jag tror ändå att det ofta räcker med en nattlig genväg genom vilken som helst skogsdunge som är tjock nog att stänga ute stadens ljus och ljud för att få sig en liten påminnelse.

måndag 26 oktober 2015

Crimson Peak och gotik (mycket gotik)

"Snygg men tråkig" hade jag hört att den här filmen hade recenserats som, vilket trots den negativa tonen gav mig goda förhoppningar. Jag hade nämligen hört Pacific Rim beskrivas på samma sätt och den filmen tyckte jag om. Jag blev heller inte besviken, det här är liksom den gotiska filmens motsvarighet till Pacific Rim. Regissören Guillermo del Toro sade om Pacific Rim att: "This is my most un-modest film, this has everything. The scale is enormous and I'm just a big kid having fun." Samma upplevelse fick jag av Crimson Peak. Den var kanske inte så hemskt skrämmande, men det var utan tvekan väldigt underhållande att titta på.

Historien är inte så komplicerad. Edith, en ung amerikansk kvinna och aspirerande författare blir charmad av en mörk och mystisk engelsk adelsman, som tar henne med till sitt förfallna gods på Crimson Peak där hon får bo med honom och hans syster. Medan hennes man försöker få godsets lerfyndighet på fötter (jepp, lera är deras främsta export, röd lera) går systern mest omkring och serverar te och är allmänt otäck. Husets förflutna börjar dock snart göra sig påmint för Edith i form av röda och lerdrypande gastar.

Den här filmen flödar verkligen över av gotik och det finns väldigt tydliga paralleller till Poe och hans gelikar. Precis som i The Fall of the House of Usher speglas till exempel släktens förfall i husets, och precis som i Poes novell så är två av de centrala karaktärerna syskon med en något suspekt relation till varandra. Allt är väldigt snyggt och väldigt stämningsfull, del Toro utnyttjar verkligen sitt estetiska sinne till max.

How much more gothic could this be? None more gothic.

När jag såg The Woman in Black gnällde jag lite på att den var överdrivet stiliserad, så det kanske är lite överraskande att jag uppskattade den här filmen så mycket. Men jag tror att det har mycket att göra med att jag i högre grad uppfattade The Woman in Black som en skräckfilm med ett mer uttalat syfte att skrämmas. Crimson Peak är mer gotik än skräck egentligen och gotik handlar trots allt väldigt mycket om stil och stämningar. I The Woman in Black var ändå allt spöket det centrala, i den här filmen har vålnaderna en något mer perifer roll.

Vad gäller vålnaderna så var det för min del nästan det bästa med hela filmen. De var alldeles otroligt snygga och bjöd också på de mest rysningsframkallande scenerna. Även om jag allt som oftast tycker att CGI överanvänds i skräckfilmer så måste jag säga att det inte störde mig i den här filmen. Precis som i Pacific Rim så hade effekterna en närvaro som oftast inte finns i datoranimationer. Kanske har det att göra med att hela filmen är så stiliserad att det smälter in bättre, eller så kanske del Toro och hans produktionsteam helt enkelt är såpass bra.

Alla gotiska filmer måste ha en kvinna i nattlinne som bär på en kandelaber, det står i reglerna.

Det blir en ganska kort analys det här, men det finns nog inte så mycket mer att säga om filmen egentligen. Det var underhållande. Den var snygg. Jag gillade den. Helt klart inte del Toros bästa, men väntar man sig en Pans labyrint varje gång så kommer man också att bli besviken varje gång.

Skulle man vilja läsa mer om Crimson Peak kan jag rekommendera min skräckbloggarkollegas recension på den mycket läsvärda (och till skillnad från vissa andra väldigt regelbundet uppdaterade) blogg Fear Not the Dark.

fredag 18 september 2015

Svensk skräck och socialrealism

Mats Strandberg, som tidigare tillsammans med Sara Bergmark Elfgren skrivit boktrilogin Cirkeln, har precis gett ut en ny bok i skräckgenren kallad Färjan. Konceptet verkar lovande: En Finlandsfärja blir mitt ute på sjön plötsligt isolerad från omvärlden och hemska saker börjar ske. Enkelt men effektivt. Faktum är att författaren själv säger sig vara förvånad över att ingen har kommit på idén tidigare och det kan jag hålla med om. (Faktum är att jag är lite irriterad över att jag inte kom på det själv...)

Det är roligt att det börjar dyka upp mer skräck på svenska. Och jag gillade böckerna om Cirkeln (även om jag inte har tagit tag i del tre än) så det här är definitivt en bok som jag siktar på att läsa.

En sak i Adblibris beskrivning av boken fick mig dock att fundera lite. De skriver att: "Liksom i Engelfors blandas det socialrealistiska med det övernaturliga, på en plats som många svenskar har en relation till."

Nu är jag knappast den första som gör samma observation, men visst är det väldigt mycket socialrealism inblandad i svenska skräck? I alla fall i litteraturen. Jag menar, de två största samtida skräckförfattare som jag känner till, John Ajvide Lindqvist och Anders Fager, blandar ofta och gärna in socialrealism i sina böcker. Likaså Mats Strandberg, verkar det som.

Varför blir det så, undrar man? Inte för att jag har något emot det, jag gillar allt som oftast lite socialrealism i min skräck, men hur kommer det sig att trenden tycks vara så stark? Är det en artefakt av att socialrealism länge har varit populärt inom svenskproducerad kultur? Är det bara en tillfällig trend? Är det inte alls ett så unikt svenskt fenomen som jag tror, eller inte alls så utbrett som jag tror?

Jag har egentligen inte någon analys att bidra med den här gången, men kommentera gärna utifall ni har någon klok insikt i fenomenet, eller om ni känner till nutida svenska skräckförfattare som inte skriver inom den socialrealistiska genren.

söndag 30 augusti 2015

The Babadook

Här kommer äntligen ett inlägg om den Australiensiska skräckfilmen The Babadook, av Jennifer Kent. Det finns flera anledningar till att det har dröjt så länge. För det första så har jag haft semester. Man ska inte ha semester, det sänker produktivitetsnivån. För det andra så har filmen redan blivit så pass flitigt omskriven på skräckfilmsbloggar, hemsidor och till och med dagstidningarnas kultursidor. Då blir det svårt att ha något nytt att komma med. För det tredje så är det mycket svårare att skriva om en riktigt bra film, för då kan man inte falla tillbaka på att småaktigt dissekera alla filmens små skavanker.

Problemet med The Babadook är att den är precis så bra som alla säger, varken mer eller mindre. Vad finns att tillägga liksom? Jag skulle lika gärna kunna referera till vem som helst som har skrivit om filmen någonsin och ta ledigt resten av förmiddagen. Men det vore att ge upp alldeles för enkelt. Dessutom kan man väl dissekera en films fördelar lika gärna som brister? Här kommer därför en genomgång av varför jag gillar filmen så mycket.

Skäl nummer ett: Subtilitet
Om det fanns en devis för att skapa en bra skräckfilm så vore det nog Less Is More. Man kommer ofta mycket längre med antydningar och tvetydighet än all världens monster och splatter. Principen är enkel, du kommer aldrig att kunna skapa något som är otäckare än vad tittarna själva kan fabulera ihop och därför är det mycket effektivare att utnyttja deras fantasi istället för att överträffa den. Det här är egentligen så självklart att det ständigt förbluffar mig hur ofta filmskapare helt missar det. Till och med i de bästa monsterfilmerna, som Carpenters The Thing till exempel, blir monstret så mycket mer skrämmande av det faktum att man inte vet var det finns eller hur man ska skydda sig mot det. Det är alltid det som man inte ser som är det otäckaste. Det här gäller i allra högsta grad i The Babadook. Till en början avlöser de mer eller mindre vagt hotfulla skeendena varandra utan något uppenbart skäl, det är först allt eftersom de trappas upp som ett sammanhang börjar växa fram och inte ens då är det självklart vad som är verkligt och vad som sker i huvudpersonens eget huvud. Mister Babadook själv är höljd i mystik filmen igenom och till och med då den visar sig är det bara snabba glimtar eller halvt dolt av mörker, som en skugga i ögonvrån...

Skäl nummer två: Tempo
Om jag fick en krona för varje skräckfilm som håller på längre än den borde, introducerar monstret alldeles för tidigt, aldrig når ett tillfredsställande klimax eller bara står och stampar på samma ställe så skulle jag alldeles säkert kunna bekosta åtminstone en öl eller två. En fungerande aktstruktur är inget unikt krav för skräckfilm men skräck mer än andra historier har svårt att hämta sig om tittarna tappar tråden eller intresset, då faller det hela för det mesta ihop som en misslyckad sufflé. The Babadook lyckas å andra trappa upp fasan i precis lagom takt filmen igenom tills dess att den når en nästan outhärdlig nivå... och då tar den slut. Man ska alltid sluta när det är som bäst, eller vad gäller skräckfilm, när det är som mest otäckt. Jag uppskattar också att The Babadook inte slutar helt tvärt utan har en kort avtoning också, det är lite tröttsamt med skräckfilmer som alltid måste sluta med en skräll.

If it's in a word, or it's in a look, you can't get rid of the Babadook.

Skäl nummer tre: Manus
En bra skräckfilm behöver precis som alla andra filmer ett bra manus. Det är kanske lätt att tro att allt man behöver göra för att skapa en skräckfilm är att sätta ihop ett antal otäcka scener och sedan ta tidig lunch. Skräckfilm handlar ändå främst om att skrämmas, eller hur? Ptja, kanske. Men för att det ska bli skrämmande krävs det också att man bryr sig om vad som händer på skärmen. Och varför ska man bry sig om platta karaktärer eller en tråkig och osammanhängande historia? Hur ska man kunna leva sig in i filmen om dialogen är mindre trovärdig än spökerierna? Vem kan engagera sig i en film som slösar bort halva speltiden på oväsentligheter? The Babadook har både välskrivet manus och genomtänkta karaktärer, vilket gör att man blir så mycket mer engagerad i deras öde.

Skäl nummer fyra: Skådespeleri
Har man bra skådespelare behöver man egentligen inget annat för att skrämma en tittare, allt som krävs är att låta skådespelaren titta åt ett håll och se rädd ut. Är det en tillräckligt bra skådespelare så kommer hen att förmedla skräcken så tydligt att man blir skräckslagen själv. The Babadook har bra skådespelare. Jag menar riktigt riktigt bra skådespelare. Båda huvudrollsinnehavarna kan inte bara spela skräckslagna, de kan också båda spela väldigt skräckinjagande. Till slut vet man inte om man helst skulle vilja trösta dem eller lägga benen på ryggen.

Aaa! Vad är det du ser?!

Skäl nummer fem: Effektiv design
Finns det någon uppkopplad människa som inte har sett en bild på Mister Babadook idag? Det finns goda skäl till det, den är ett av de mest väldesignade monstren som jag har sett på länge. Mycket ligger i själva enkelheten (Less Is More, igen), den effektiva dissonansen mellan leenden och tomma ögon, mellan barnslig teckningsstil och hotfulla budskap. Bara bilderboken som förekommer i filmen är en oerhört skräckinjagande skapelse i sig.

Skäl nummer sex: Praktiska effekter
Det spelar ingen roll hur bra CGI blir, den kommer ändå inte att ha samma närvaro och tyngd på bioduken än dockor eller stop-motion. Kalla mig skräck-hipster men det är vad jag tycker. Det är inte så att jag är helt mot CGI, det finns ju saker som är väldigt opraktiska eller direkt omöjliga att skapa med praktiska effekter och då är det klart att det är bättre att använda CGI än att bara kasta in handduken. Men det finns ingen anledning att slentrianmässigt använda sig av CGI om man kan få samma eller bättre resultat på annat sätt. I skräck kan det till och med vara desto mer effektivt med ett lite mer avskalat, opolerat angreppssätt. Det blir väldigt tydligt i The Babadook, där till exempel ryckigheten i stop-motion animeringarna utnyttjas för att skapa särskilt obehag i Mister Babadooks rörelsemönster.

This is what he wears on top. He's funny, don't you think?

Skäl nummer sju: Vardagsskräck
En av de absolut mest obehagligaste och en av de absolut bästa filmer som jag någonsin har sett är We Need To Talk About Kevin av Lynne Ramsay, som handlar om modern till en pojke som utför en skolmassaker. Delar av The Babadook påminde mig lite om den filmen, med teman som social utstötthet, rädsla för sitt eget barn och rädsla för sig själv. Kosmisk fasa i all ära, men skräck är nog som allra mest skrämmande när den anknyter till en påtaglig fasa direkt ur vardagen, och kanske kan den till och med då ge någon slags katharsis.

fredag 12 juni 2015

Rape Revenge och misogyni i skräck


I mitt förra inlägg nämnde jag I Spit on Your Grave och The Last House on the Left som exempel på filmer som jag sannolikt aldrig kommer att se. Någon vecka senare satte jag mig ner en kväll och såg igenom båda. Av detta går det att dra följande slutsatser:

A, Man kan inte lita på något jag skriver på den här bloggen.
B, Rape Revenge är ett mycket tveksamt tema för en filmkväll.

Det finns två skäl till att jag valde att se filmerna. Dels så insåg jag så gott som omedelbart efter att ha skrivit orden 'helt enkelt för att jag sannolikt aldrig kommer att se dem överhuvudtaget' att jag inte ville begränsa mitt filmtittande på det sättet. Hur ska jag egentligen kunna veta om jag vill se en film eller inte innan jag har sett den? Och hur ska jag kunna veta var mina gränser går utan att utmana dem då och då? Det är bra att utmana sig själv.

Det andra skälet är att det är rätt viktiga verk inom skräckfilmens historia och inom filmhistoria överlag faktiskt. Efter lite diskussion med en vän angående Antichrist och huruvida den är en misogyn film eller ej (vi nådde ingen tillfredställande slutsats, eller rättare sagt vi var båda tillfredsställda med våra egna skilda slutsatser) så insåg jag att det finns mer att säga om ämnet och om misogyni i skräck överlag. Men ska man diskutera misogyni i skräck är det svårt att undvika att nämna Rape Revenge-genren, av vilken dess två filmer är de mest välkända (eller ökända om man så vill).

Konceptet är ganska okomplicerat: En kvinna blir brutalt våldtagen av en eller (oftast) en grupp män, på vilka hon (eller en anhörig, i de fall hon inte överlever incidenten) sedan utkräver en blodig, brutal och ofta uppfinningsrik hämnd. Med andra ord så är detta filmer vars huvudingredienser är sexuellt våld, icke sexuellt våld och inte så mycket mer.

Ni kanske anar, kära läsare, att detta är en något kontroversiell genre?

Debatten om de här filmer har varit ganska polariserad, vissa anser att de utgör ett krasst exploaterande av kvinnors lidande medan andra menar att de i själva verket är feministiska verk där kvinnorna frigör sig från manligt maktutövande genom att vända männens våld mot dem. En tredje tolkning är att filmerna problematiserar våld överlag, både som maktutövande och som vedergällning. Wes Craven, som regisserade The Last House on the Left, lämnade enligt hörsägen salongen under en visning av Reservoir Dogs i Cannes. Quentin Tarantino var något förbluffad att samma person som skapade The Last House on the Left gick ut från hans film, men Craven menade att våldet i The Last House on the Left har ett budskap medan det i Reservoir Dogs bara var där för underhållningens skull.

Efter att själv ha sett filmerna så är jag nog snarast på Cravens sida i den här debatten (även om jag tycker att han avfärdade Reservoir Dogs lite väl lättvindigt). Det vore kanske att gå lite väl långt att påstå att vare sig I Spit on Your Grave eller The Last House on the Left är feministiska filmer, däremot så skulle jag definitivt inte kalla dem för misogyna.

Missförstå mig inte. Det här är riktigt jobbiga, brutala och rent ut sagt sadistiska filmer. Men det är liksom det som är poängen. Det är klart att det blir konstigt om man tänker sig att syftet med film i första hand är att underhålla, för den som tycker att I Spit on Your Grave och The Last House on the Left är underhållande filmer måste det vara något allvarligt fel på. Men en film måste inte nödvändigtvis underhålla för att ha ett värde, den kan också provocera, störa och problematisera, precis som all annan konst. Våldet i I Spit on Your Grave och The Last House on the Left framställs i all sin avskalade fruktansvärdhet, och det finns en poäng i det. Filmerna är inte obehagliga på det där stimulerande och kittlande sättet som skräckfilm ofta är, de är snarare obehagliga på ungefär samma sätt som det är obehagligt att se på nyheterna, därför att de gestaltar något som direkt och konkret finns hos oss i världen och gör det på ett väldigt avskalat och kompromisslöst sätt. Det är inte inte heller en tillfällighet, The Last House on the Left var till exempel direkt inspirerad av nyhetsfoto från Vietnam-kriget (och av Bergmanfilmen Jungfrukällan, otippat nog).

Med det sagt så är I Spit on Your Grave och The Last House on the Left inte filmer som jag skulle rekommendera någon att se, om man inte råkar vara väldigt intresserad av skräckfilmshistoria och genusanalys det vill säga. Förutom att de är sjukt jobbiga att titta på så är de dessutom rätt dåliga. Budskapet tycker jag som sagt i slutändan är reko, men det framförs väldigt klumpigt och utan någon vidare filmteknisk kvalitet.

Ett av de (många) problemen med The Last House on the Left är att förövarna gestaltas nästan som bovar från en serietidning eller gangsterkomedi, vilket förtar allvaret i filmens ämne.

Oavsett det så är debatten runt filmerna rätt intressant. Skräckfilm har som genre ofta kritiserats för att vara moraliskt förkastlig av olika skäl. Antingen att den fördärvar ungdomen, att den framför ockulta budskap eller att den är just misogyn. Jag tror att en anledning till att det blivit så är att film i allmänhet, och skräckfilm i synnerhet, alltför ofta avfärdas som lättsam och okomplicerad. Vilket i sin tur får folk att förfasas, för vilken frisk människa vill se blod, monster och ond bråd död som lättsam och okomplicerad underhållning? Kanske utgår de kulturkonservativa debattörerna från de mys-pysiga upplevelserna av lågmält välbefinnande som de själva får av att se filmer av jag vet inte, Buster Keaton kanske, och sedan ser de framför sig människor som får samma typ av upplevelser av The Texas Chainsaw Massacre (originalversionen). Men se, där gör de det stora misstaget att räkna sin egen upplevelse som allmängiltig och förutsätter att andra människor har samma snäva vision av film som de själva har. För dem blir skräckfilm lite som att servera en person som inte är van vid kryddig mat en vindaloo. Det ligger så långt utanför deras referensram att de inte har kapacitet att uppleva de smaknyanser som rätten innefattar, därför avfärdar dem den utan att bry sig om att försöka förstå den. I alla fall så är det så den kulturkonservativa kritikern som jag har skapat i min fantasi fungerar.

Men än en gång, film är inte bara underhållning. Film i allmänhet och, skulle jag vilja hävda, skräckfilm i synnerhet kan också vara ett sätt att utforska de mörkare sidorna av världen och livet, inte bara dolda rädslor, otillåtna drifter och tabun utan också dekonstruktion av verkligheten i sig. Jag skulle kunna gå på sida upp och sida ner om varför skräckfilm som genre är särskilt väl lämpad för mångbottnade konstnärliga uttryck, men jag tror att jag besparar er det.

Istället tänker jag bara påstå följande: Skräck som genre har bättre förutsättningar än de flesta andra genrer att vara progressiv därför att den till sin natur är subversiv. Vilket är ett av skälen till att jag blir så besviken av alla trötta remakes och all konstnärligt korrupt Torture Porn som produceras nuförtiden. Genren är så mycket bättre än så. Den är så mycket mer än så. Eller den skulle kunna vara i alla fall.

Men det är klart. Bara för att genren inte till sin natur är misogyn innebär det naturligtvis inte att det inte förekommer misogyni inom genren. Vilket snyggt för oss tillbaka till Antichrist.

Nina Björk har framfört en kort krönika i radio (som fortfarande går att lyssna på här) där hon kritiserar filmerna Antichrist och Black Swan, huvudsakligen i basis om bilderna som filmerna innehöll. Min tolkning av krönikan är att hon anser att de erotiserar kvinnlig förstörelse. Ett liknande resonemang fördes av British Board of Film Classification (BBFC) när de klippte i I Spit on Your Grave. Filmen har blivit omvärderad sedan klippen från -78, en process som man kan läsa om i ett mycket intressant fallstudie (som går att läsa här). Ett citat från texten:

Although the cuts had successfully removed the most eroticised elements of nudity, they had also removed some of the horror of the rapes, most notably the scene in which Jennifer is raped over a rock, which had been deleted entirely. On this occasion, it was concluded that any material that emphasised the horrors of sexual violence, whilst not focussing principally on nudity, could be reinstated. However, the moments that seemed to focus on nudity in a prurient and exploitative manner, as well as the moments that emphasised the enjoyment of the rapists, were still subjected to cuts.”

Det här med att klippa i film kan man förstås ha åsikter om i sig, men oavsett det så kan jag knappast klandra BBFC för att de ville minska ner lite på den kvinnliga nakenheten i filmen. Gudarna ska veta det finns mer än tillräckligt av den varan i modern film som det är. Å andra sidan, är det lika berättigat att klippa bort bitar som illustrerar våldtäktsmännens njutning? I det fallet är jag lite mer tveksam, eftersom i mitt huvud så är de klippen i allra högsta grad något som gör scenen mer vedervärdig snarare än mindre. Och det är ju, precis som BBFC också verkar tycka, handlingens vedervärdighet som är själva poängen.

Det finns få scener i I Spit on Your Grave som jag är bekväm med att lägga upp bilder på. Så här är en bild på hur det ser ut efter en av de många scener som jag inte är bekväm med att lägga upp en bild på.

Men det är ju i mitt huvud förstås. I mitt huvud så gestaltar också scenerna i Black Swan (som flitiga läsare kanske minns är en film som jag tycker mycket om) snarare obehag medan de i Nina Björks huvud har andra betydelser. Och det är klart, även om jag tycker att hon är lite väl hård mot Black Swan och lite orättvis när hon stoppar den i samma fack som Antichrist så kan jag väl hålla med om att det är ett lite uttjatat sätt att gestalta kvinnor och kvinnlig självdestruktivitet på. Och även om det, som hon själv observerar, inte går att kritisera enskilda scener och bilder tagna ur filmens kontext så måste man i sin tur också sätta dem i en social och historisk kontext.

Ta I Spit on Your Grave som exempel. Det är klart att kvinnans nakenhet har ett symboliskt värde i den filmen, i den mening att den gestaltar hennes utsatthet, men varför är kvinnans kropp så mycket mer på bild än männens kroppar? Och då menar jag mycket mer. Samma sak gäller The Last House on the Left, för den delen. Då återkommer frågan: Kunde man inte ha gestaltat det på ett annat sätt? The medium is the message, skrev jag lite snusförnuftigt i mitt förra inlägg. Det är fortfarande sant. Och det är också problemet. Om mediet är skevt så blir budskapet också skevt. Det är därför som I Spit on Your Grave och The Last House on the Left inte når ända fram. Avsikterna var säkert goda från filmskaparnas sida, men vi vet alla vad man brukar säga om goda avsikter och vägen till helvetet. Och ja, även Black Swan har problem på den punkten, det blir jag tvungen att krypa till korset och medge.

När det gäller Antichrist så tycker jag fortfarande att det är en aningens misogyn film, inte på grund av de bilder som den innehåller utan för att jag utifrån filmens symbolik tycker att den gestaltar ett misogynt narrativ. Å andra sidan så är det i hög grad baserat på en scen i filmens början som består av en närbild på ett glas vatten med växter i. Ja, på riktigt. Jag försökte hitta en bild på detta världens mest misogyna glas vatten men lyckades inte. Uppenbarligen är det bara jag som inser vattenglasets signifikans.

Eller så är det så att jag överanalyserar en aning. Se punkt A här ovanför.

Men visst. Jag kan inte påstå att jag riktigt begriper vad Antichrist handlar om överhuvudtaget, så vem är jag att säga att den är misogyn? Jag vet inte om det spelar så stor roll heller, jag tycker oavsett det inte att den är en särskilt bra film. Men det får jag medge, det är definitivt en intressant film som har fått mig att tänka och lett mig att vidga mina vyer och det är ändå en bra sak.

fredag 1 maj 2015

Possession vs. Antichrist

För ett antal år sedan spelades Lars von Triers Antichrist på Fyrisbiografen, så jag gick och såg den tillsammans med en vän. Filmen handlar om en man och en kvinna som har förlorat sin son i en tragisk olycka. Mannen (som är psykolog) litar inte på läkarna som behandlar kvinnans trauma och tar det sällsynt korkade beslutet att behandla henne själv. De åker ut till deras gemensamma lantställe för att behandla kvinnans rädsla för naturen och allt som har med den att göra. Det behöver knappast sägas att behandlingen inte går riktigt som planerat och det hela urartar snart i sex, blod och allmän misär.

Innan jag gick och såg filmen visste jag inte så mycket om von Trier överhuvudtaget utöver att han var ett rätt stort namn inom film och filmkonst, så jag gick in på biografen utan några förväntningar eller någon uppfattning alls om vad jag skulle få se. Sedan gick jag ut från biografen med känslan av att jaha, det där gör man ju inte gärna om. Det tog ett tag efteråt innan jag kunde med att se något annat av von Trier men mästerverket som är Riket fick mig att omvärdera honom rejält när jag väl tog mig an den.

Inte det att Antichrist var dålig egentligen, det var mest det att det fanns vissa scener som var lite väl... ja, helt enkelt lite väl för min smak. Jag skulle inte vilja påstå att jag är vare sig särskilt känslig eller särskilt äckelmagad när det gäller film, men jag har vissa gränser när det gäller allt för ingående och realistiska skildringar av sexuellt våld och kroppslig tortyr utanför vilka jag inte längre känner att det är värt det. I och med det finns det vissa filmer som jag sannolikt aldrig kommer att skriva om här i bloggen, helt enkelt därför att jag sannolikt aldrig kommer att se dem överhuvudtaget, till exempel Last House on the Left, I Spit on Your Grave och Human Centipede. Jag är inte säker på exakt var mina gränser går men jag tror att det är någonstans en liten bit innan man passerar penisar som ejakulerar blod och klitoral självstympning (se där, ett par ord som jag inte trodde att jag skulle få anledning skriva i den här bloggen).

Jag måste dock erkänna att beskrivningen av hur de skapade effekterna är ganska fascinerande läsning.

Egentligen är det osäkert om Antichrist egentligen kan räknas som en skräckfilm. Så med tanke på att det inte direkt är en skräckfilm och att jag inte ens tyckte något vidare om den, varför bryr jag mig om att skriva om den överhuvudtaget egentligen?

Jo... För ett par veckor sedan var jag nere på Stadsbiblioteket och botaniserade i filmhyllan som jag ibland gör och fick syn på Possession, en skräckklassiker från 1981 regisserad av Andrzej Żuławski. Filmen handlar om Mark och Anna, ett par som bor i Västberlin med deras unga son. Mannen återvänder från ett långt uppdrag utomlands och upptäcker att något har förändrats i deras relation. Det uppenbarar sig att Anna har ett förhållande med någon annan. Men det ligger något mer och mörkare bakom, något som inte ens hennes andra älskare helt och hållet vet om eller förstår. Ju mer Mark rotar i sin frus privatliv, desto mer dras han själv ner i den nattsvarta malström som Anna själv befinner sig i centrum av.

Den obehagligaste scenen i Possession har vissa saker gemensamt med den obehagligaste scenen i Antichrist men är skrämmande av helt andra skäl

Possession var en av de bästa, intressantaste, starkaste och mest skrämmande filmer jag någonsin sett och jag tyckte oerhört mycket om den. Det här var en film som verkligen lyckades skrämma mig, inte på ett billigt sätt genom att överraska med plötsliga och oväntade händelser eller äckla mig med blod och brutalitet, utan genom ren krypande fasa mot en bakgrund av tät nihilism. Hela filmen igenom finns känslan av att karaktärerna är fast i något mycket större och ondskefullare än vi små människor någonsin kan uppfatta, där vår roll endast är budbärare för något skräckinjagande men ändå i slutändan fasansfullt tomt. Det är en väldigt allegorisk film och det är knappast någon tillfällighet att den är filmad med Berlinmuren i bakgrunden. Det är också en ganska surrealistisk film på sina ställen och jag kan inte påstå att jag helt och hållet begrep den, men för mig gör det den bara mer intressant.

En stund efter att jag sett Possession började jag inse att den var ganska lik Antichrist. Båda handlar om relationen mellan en man och en kvinna, i båda filmerna tappar kvinnan greppet både själsligt och psykiskt, i båda filmerna förekommer ett barn, båda filmerna handlar på ett eller annat sätt om sex och båda filmerna har klart surrealistiska inslag. Jag letade runt lite på nätet och upptäckte att mycket riktigt, jag var inte den enda som hade snappat upp likheten. Sedan insåg jag att fasen också, det här innebär antagligen att jag är tvungen att se om Antichrist. Så det gjorde jag.

Jag kan inte påstå att det var en jättemycket behagligare filmupplevelse andra gången men jag ansträngde mig i alla fall för att ta filmen på allvar och ge den en chans. Jag hade också en låda vitt tillgänglig den här gången, vilket inte var helt fel. I alla fall, efter att ha sett den en andra gång så har jag tydligare kunnat sätta fingret på mina problem med Antichrist.

"Chaos reigns"

Dels så är den tämligen misogyn. Det har diskuterats väldigt mycket fram och tillbaka hur kvinnofientlig filmen egentligen är men det är svårt att komma ifrån att kvinnlig natur (vad man nu vill lägga i det begreppet) är ett centralt tema. Filmens klimax består huvudsakligen av att kvinnan går bärsärk (och gör sig skyldig till handlingar som leder till just de scener som jag beskrivit ovan). I Possession förekommer visserligen också en kvinna som uppslukas av någon form av galenskap, skillnaden är att det i Possession gestaltas som att det som plågar kvinnan kommer utifrån eller åtminstone har sin grund i någon slags åkomma, hemsökelse eller kollaps. I Antichrist å andra sidan så härleds kvinnans handlingar väldigt bokstavligen till den 'kvinnliga naturen'. Just naturen (eller "Satan's Church" som den vid ett tillfälle kallas i filmen) får väldigt stort utrymme i Antichrist, både konceptuellt och bokstavligen. Det finns de som menar att Antichrist i själva verket är så misogyn att den så att säga går varvet runt och blir en kommentar till kvinnofientlighet. Jag vet inte riktigt om jag köper det. Det är absolut en legitim tolkning men jag tycker i så fall att det framställs ganska klumpigt.

De explicita scenerna som jag pratat om är också på sätt och vis del av filmens problem. Det är inte så att jag tycker att det är etiskt eller moraliskt fel att visa den typen av scener i film eller att det på något sätt borde censureras eller fördömas. Vissa skulle kanske ställa frågan om von Trier inte hade kunnat säga vad han ville säga utan att visa så väldigt explicita scener, men det vore en väldigt dum fråga. Naturligtvis hade han inte kunnat göra det. The medium is the message. Att provocera för provokationens skull kan absolut vara berättigat. Själv lyssnar jag ju gärna på GWAR till exempel och jag skulle kunna skriva en lång och utförlig utläggning om varför deras låt Raped at Birth är både en knivskarp reflektion över våldets självupprätthållande strukturer och en sällsynt djup reflektion över oskuldsfullhetens ömtålighet. Men jag tror inte direkt att någon är intresserad av att läsa det. Men om provokationerna ska ha någon mening så ska det ju finnas någon substans bakom det hela. Det är just det som upplever som det stora problemet med Antichrist. Något som jag definitivt kan erkänna är att den (paradoxalt nog) är en väldigt vacker film. Men jag kan inte skönja så mycket substans bakom vare sig det sköna eller det provokativa.

Min favoritscen från Antichrist är väldigt snygg men jag vet inte just vad den betyder, antagligen att naturen är full av död eller något sådant

Det är inte helt olikt jämförelsen mellan Changeling och The Woman in Black jag gjorde för ett tag sedan, den senare är helt enkelt mer utanverk än substans. Det är ännu mer sant i det här fallet, för mig så är Antichrist i jämförelse med Possession ärligt talat inte mycket mer än en blek kopia. Antichrist är visserligen bra mycket mer explicit men den filmens obehag är ett väldigt ytligt sådant, en ren instinktiv ovilja inför dess allmänna dysterhet eller brutala stympnings-scener, medan obehaget som Possession skapar är djupare och mer existentiellt. Personligen föredrar jag det senare. Possession är ett pussel som jag gärna skulle vilja sätta ihop eftersom det känns som att bilden har något att säga om den mänskliga själen och existensen. Antichrist är ett pussel som jag visserligen inte heller helt har satt ihop men som jag misstänker bara föreställer en väldigt vacker bild på en penis som ejakulerar blod och en klitoral självstympning.