lördag 6 maj 2017

The Void


Jag har diskuterat själva skräckbegreppet en del på den här bloggen. Hur genren kan definieras, vad som gör att ett verk kategoriseras som skräck, vilka verk som räknas som skräck och vilka inte, och så vidare. Ganska ofta har jag råkat på folk som har andra uppfattningar än jag själv, i synnerhet så är det ofta som folk inte tycker att verk som jag räknar som skräck hör hemma i genren. En av mina vänner påstår att han inte tror att han gillar skräckfilm, men han är likväl väldigt förtjust i flera filmer som jag definitivt räknar som skräckfilmer. Men vad är skillnaden mellan att gilla vissa skräckfilmer och att gilla skräckfilm som genre? Nå, som tur är så har jag nu ett enkelt svar på den frågan: Om man gillar The Void så gillar man skräckfilm, om man inte gillar The Void så gillar man inte skräckfilm.

Så, nu behöver ingen diskutera det här någonsin igen. Bra va?

Okej, okej. Kanske är det inte riktigt så enkelt, men jag tror ändå att The Void är rätt intressant att diskutera i sammanhanget. När det gäller diskussioner om huruvida en film räknas som skräck eller inte så har jag ofta hört påståenden i stil med: ”Jag tror inte att X är en skräckfilm egentligen, den handlar ju i själva verket om ensamhet/moderskap/förlust/tro/ångest/depression/samhället/fiskpinnar.” Själv anser jag att en skräckfilm mycket väl kan handla om endera av dessa (kanske inte fiskpinnar) och ändå räknas som en skräckfilm. Överlag så är inte skräck något som en film ”handlar om,” det är mer av ett ramverk som innefattar hur historien berättas och vilken typ av känslor och upplevelser den förmedlar. Så till exempel så är The Babadook en skräckfilm som handlar om moderskap, förlust och depression. Den slutar ju inte vara en skräckfilm bara för att den behandlar flera olika teman.

Så vad har allt det här med The Void att göra? Det speciella med den här filmen är att det är en skräckfilm och inte så mycket mer. Karaktärerna är genomtänkta och välspelade, men aldrig riktigt fokus för berättelsen. Historien är sammanhängande och intressant, men inte särskilt komplex eller djuplodad. Det närmaste den har vad gäller tema är mänsklighetens litenhet inför ett obegripligt och illvilligt kosmos, vilket i sig går hand i hand med skräckgenren. Jag vill påpeka att det här inte nödvändigtvis är en dålig sak, eller att det gör The Void till en dålig film. Själv älskade jag verkligen den här filmen. Men vad var det då som jag tyckte så mycket om med den? Om filmen inte hade intressanta karaktärer, en gripande historia eller påtagliga teman, vad hade den då?

Det här är inte en film som handlar om prenatal ångest.

Själva historien är som sagt inte så avancerad. En grupp mer eller mindre slumpmässiga människor blir fast på ett sjukhus, omringade av en underlig grupp gestalter i kåpor. Det står klart att något är i färd med att hända och sanna mina ord så gör det också det. Men själva historien är som sagt inte så viktig och inte heller så originell. För mig bottnar behållningen av The Void snarare i en kombination av koncept, estetik och stämningsbyggande. Filmen för mig gestaltar ett skeende snarare än en historia, den väver samman en upplevelse och en känsla snarare än en berättelse, den antyder en värld snarare än förmedlar ett budskap. Som ett exempel på vad jag menar så var jag ganska övertygad om att jag skulle gilla filmen så fort jag såg den här bilden från trailern:


Maken till otäcka kåpor får man leta efter. Användandet av triangeln som symbolik är väldigt effektfullt filmen igenom, i synnerhet när antydan till dess sanna betydelse uppenbaras framåt slutet. Hela filmen är verkligen en mästerverk i klassisk skräckestetik, men ändå med en modern känsla för subtilitet. Filmskaparna har i hög grad förlitat sig på praktiska effekter snarare än CGI, vilket ger skeendena mer närvaro och påtaglighet. Upplevelsen förstärks ytterligare av att filmen tenderar att inte hålla en i handen. Mycket lite förklaras, saker och ting sker bara och man får i hög grad dra sina egna slutsatser (vilket som vi alla vet är en grundpelare i lyckat skräckfilmsmakeri).

Jag är mycket väl medveten om att alla inte lär uppskatta filmen på samma sätt som jag, den har till exempel på sin höjd medelmåttiga betyg på IMDB och Rotten Tomatoes. Men det är ok. Alla filmer är ju inte menade för alla. Jag vet egentligen inte om det finns någon film som är menad för alla och om det finns det så är jag inte säker på om jag är särskilt intresserad av att se den.

Minns ni The Neon Demon som jag skrev om för ett tag sedan? Jag var inte jätteförtjust i den filmen men jag har en vän som tyckte mycket om den, huvudsakligen för hur vacker den är. Jag tror på sätt och vis att The Void hör till samma kategori av film. Båda filmerna använder en särskild estetik för att förmedla en särskild upplevelse och båda gör det väldigt bra. Gillar man respektive films estetik så kommer man också att gilla den filmen, det måste nog inte vara svårare än så. Gör man inte det så får man väl se en film om fiskpinnar istället.

söndag 26 mars 2017

Rörelsen - Den andra platsen


Jag gillar John Ajvide Lindqvist. Vilken svensk skräck-fantast gör inte det? Låt den rätte komma in räknar jag inte bara som en av de bästa svenska skräckromanerna någonsin utan som en av de bästa svenska romanerna punkt. Pappersväggar är en fantastisk novellsamling, om än lite ojämn, och jag tillhör också den (som jag upplever det) minoritet som verkligen tyckte om Människohamn. Jag fastnade visserligen inte riktigt lika mycket för Hanteringen av odöda, men jag uppskattade ändå de färgstarka karaktärerna och den nyskapande tolkningen av en klassisk premiss. Dessutom innehöll den en klockren imitation av Göran Perssons röst i textformat som åtminstone jag tyckte var hysteriskt lustig.

Efter dessa böcker börjar dock vad jag från och med nu enväldigt har bestämt ska kallas den ”nya eran” i Ajvide Lindqvists författarskap, vilken inleddes med Lilla stjärna. Jag minns att jag tyckte att den boken var någorlunda intressant när jag läste den, men nu kan jag inte riktigt minnas varför. I slutändan lämnade den inget bestående intryck. Ja det vill säga, utöver en scen där en äldre man torteras till döds av en grupp skolflickor, men det är mest för att just den scenen var obehaglig på ett helt annat sätt än man hade kunnat vänta sig att den skulle vara obehaglig. Sedan kom Himmelstrand, som jag skrev om här i bloggen för knappa två år sedan. För latmaskar som inte orkar gå tillbaka och läsa gamla inlägg kan jag sammanfatta mina intryck av den boken som följer: Lovande premiss som aldrig levererar och intressanta karaktärer som aldrig kommer någon vart. Alldeles för många lösa trådar lämnades hängande och det enda jag kan säga säkert om slutet är att saker hände. I alla fall så tror jag att saker hände, det var en ganska förvirrande bok.

Nu har jag då till slut tagit mig an Rörelsen - Den andra platsen, som utgör både en uppföljare och en slags prequel till Himmelstrand. Kopplingen är dock ganska lös och den förra har mycket lite att göra med karaktärerna eller historien i den senare. Det egendomliga gröna fältet från Himmelstrand är dock tillbaka, även om det fyller ett till synes helt annat syfte i den här berättelsen.

Precis som i Himmelstrand så gillar jag verkligen upplägget i boken. Historien börjar med att den aspirerande trollkarlen John, en ung man med både ambitioner och bagage, flyttar in i ett litet gårdshus någonstans i Stockholm. Ganska snart upptäcker han att något underligt håller på att hända i duschrummet som är anslutet till kvarterets tvättstuga, där en svart vätska som är något mer än en vätska börjar tränga fram ur betongen. Den verkar utgöra någon slags närvaro som påverkar John på ett odefinierbart sätt och lockar fram skrämmande minnesbilder från hans förflutna. Det blir snart tydligt att grannarna i huset har har egna planer för tvättstugan. Exakt vad för slags planer det handlar om är oklart men det är uppenbart att det på ett eller annat sätt innefattar blod.

John i historien är ingen annan än författarjaget själv och boken är också skriven i form av en självbiografi. För den som känner till något om Ajvide Lindqvists förflutna, till exempel genom hans sommarprat, så är det tydligt att mycket i historien också är taget direkt ut Ajvide Lindqvists liv. Själv kan jag inte avgöra exakt hur mycket, men det är nästan roligare så. Sättet som dikt och verklighet flyter samman ger historien en prägel av autenticitet som jag uppskattar.

Det är ett spännande mysterium som läggs fram, med många fantasieggande trådar som dinglas framför läsarnas ögon och bara ber om att nystas upp. En av mina favoritkaraktärer i hela boken är en oidentifierad man som helt plötsligt ringer upp John i hans lilla gårdshus och frågar om Sigge har kommit. Flera minst lika egendomliga samtal följer, i vilka mannen konstant lyckas undvika att besvara några av Johns många frågor. Vem är Sigge? Vem är mannen som ringer? Vad är hans koppling till det mystiska fenomenet i tvättstugan? Jag vet inte, men jag blir väldigt nyfiken att få reda på det!

Precis som Himmelstrand så lever tyvärr inte heller den här boken upp till den starka öppningen. Ironiskt nog så har Rörelsen på samma gång både samma och motsatt problem som Himmelstrand. Båda böckerna tappar tempo framåt mittpartiet men i Himmelstrand så beror det framförallt på att fler och fler saker börjar hända till synes utan vare sig sammanhang eller syfte medan det i Rörelsen snarare är färre och färre saker som händer samtidigt som mystiken hela tiden avtar. Allt eftersom flyttas fokus i historien till John och grannarnas relation till både fenomenet i tvättstugan och till varandra, vilket har som konsekvens att mysteriet avmystifieras även om det inte direkt förklaras.

Det är tydligt att Rörelsen fokuserar på mörkret inom människor snarare än mörkret utanför. Det är naturligtvis inget fel med det, problemet är att när man flyttar fokus från något utom-mänskligt till något inom-mänskligt så riskerar det inom-mänskliga att framstå som väldigt banalt i jämförelse. Så även i detta fall. Att börja i den grå vardagen och steg för steg kliva längre och längre ut i det övernaturliga är en effektiv och beprövad metod som använder kontrasten mellan det verkliga och det overkliga för att få det senare att framstå som samtidigt både mer skrämmande och mer trovärdigt. Att sedan kliva tillbaka mot den grå vardagen igen får på sin höjd vardagen att framstå som ännu lite gråare än tidigare. Det är kanske en smaksak, men när jag väl har fått läsa om mystiska klägg med kraften att transportera en till parallella världar i utbyte mot blodsoffer har jag rätt svårt att istället engagera mig i en äldre dams emotionella relation till sina barnbarn. Det ena behöver naturligtvis inte utesluta det andra, men det är ju precis det som är problemet med boken. Den förväntar sig att jag ska intressera mig för karaktärerna och deras relationer istället för mysteriet i tvättstugan.

Det hade kanske funkat om karaktärerna hade varit lite intressantare att läsa om. Karaktärsporträtt brukar ju också vara Ajvide Lindqvists forte, men i det här fallet så är tyvärr alla karaktärer utom John själv väldigt ytligt framställda. Det är visserligen John som är huvudpersonen i den här historien, men även han blir mindre och mindre intressant ju längre hans resa in i sitt eget mörker fortskrider. I början utgör han en sympatisk berättarröst som jag verkligen fastnade för, men allt eftersom rör han sig mer och mer mot någon slags självömkande tonårsfilosofi som både är riktigt irriterande och som jag dessutom har läst väldigt många gånger förut. Om en författare vill säga något om människans existentiella isolering så är jag helt med på det, tro mig, men då vill jag att historien som berättas ska skapa de upplevelserna hos mig, inte att ett beskäftigt berättarjag rent upp och ner förklarar för mig hur världen och människan är beskaffad.

Slutet förtjänar också att uppmärksammas lite särskilt. Av hänsyn till er som är intresserade av att läsa boken tänker jag inte beskriva vad som händer, men jag kan avslöja så mycket som att jag själv upplevde det som både otroligt löjligt och ett antiklimax på en och samma gång. Slutet i Himmelstrand var visserligen obegripligt men det gjorde en åtminstone lite nyfiken.

Nu har jag dömt ut den här boken rätt hårt. Det är antagligen värt att påpeka att, precis som Himmelstrand, så är det inte en direkt dålig bok. Den gjorde mig bara väldigt besviken. Jag vet att Ajvide Lindqvist kan skriva intressantare böcker än så här. Jag vill inte säga bättre, för hantverket är det inget fel på, men intressantare. Säkert finns det folk som tycker att den här boken är den perfekta syntes av blod, diskbänksrealism och existentiellt filosoferande som de alltid har väntat på. Jag är dock inte en av dem.

lördag 4 februari 2017

Pony Island


Hittills har jag inte skrivit något inlägg om dataspel i den här bloggen. Jag vet inte riktigt varför, det finns väldigt många spel inom skräckgenren och flera av de är väl värda att skriva om. Jag är visserligen ingen expert på dataspel, men jag misstänker att jag hittills inte har lyckats lura i någon att jag är någon slags expert på film eller litteratur heller. Någon gång ska jag skriva ett mer övergripande inlägg om skräck i dataspel. Då kan jag dessutom passa på att skriva om en av mina egna favoriter i genren, som faktiskt har lyckats skrämma upp mig bra mycket mer än de flesta böcker eller filmer brukar göra...

Men inte idag. Idag ska jag skriva om Pony Island.

Pony Island är ett dataspel som är svårt att beskriva. Dels för att det i sig är en upplevelse som är svår att kategorisera och dels för att det är ett spel som tjänar på att man inte känner till så mycket om innan man sätter sig ner och spelar det. Vanligtvis brukar jag inte bry mig så mycket om ”spoilers” när jag skriver de här inläggen, men i det här fallet så har det faktiskt viss betydelse. Inte för att det historien bygger på någon särskild twist (det är ingen Shyamalan-film det här) utan för att den huvudsakliga behållningen i att spela spelet är just att nysta upp vad spelet egentligen handlar om, vad som döljer sig bakom kulisserna och vad man kan göra för att bekämpa det.

Det här låter kanske lite svårbegripligt, jag ska försöka beskriva vad jag menar. Det första som händer när man sätter igång spelet är att man hamnar på en meny. Som inte fungerar. För att komma vidare till själva spelandet (bestående av en rudimentär pixlig ponny som hoppas över hinder) måste man navigera ett antal svårbegripliga menyskärmar och mixtra med diverse inställningar med oklar funktion. Det är fantastiskt hur väl spelskaparen lyckas återskapa upplevelsen att få igång trilskande spel på halvbra fungerande datorer under början av 90-talet (och ännu tidigare, misstänker jag). Men när man väl kommer så långt börjar det bli tydligare och tydligare att det är något underligt som pågår. Någonting hotfullt döljer sig under det hela och det verkar också som att det finns någon som aktivt motarbetar en, eller i alla fall försöker styra en i en specifik riktning.

Den stackars ponnyn ansätts av... ja, vad?
Pony Island är ett väldigt spännande exempel på interaktivt historieberättande. I de allra flesta dataspel kontrollerar man en slags stand-in så att säga i spelvärlden. Även spel som utspelar sig från ett förstapersonsperspektiv handlar det i slutändan om en simulation. Det är visserligen sant för Pony Island också, men i det här fallet så spelar man snarare spelets spelare. Det som ligger närmast att jämföra det med är nog interaktiv teater, och precis som den konstformen så ger det möjligheter att leka med den fjärde väggen på olika finurliga sätt. Precis som den konstformen så kräver det förstås att man gör det bra för att det hela inte ska falla helt platt och urarta i pretentiöst dravel. Pony Island gör det bra, till och med mycket bra. Jag tror att det hjälper att spelet är relativt kort. Dels så innebär det att de ofta väldigt simplistiska spelmomenten inte hinner bli enformiga och dels så hinner inte idéerna som presenteras tappa sin fräschör. Själv spelade jag igenom hela grejen på cirka tre timmar under en kväll, och jag tror att det antagligen är det bästa sättet att uppleva det.

Spelets själva kod blir ett hinder att överbrygga
Spelet är knappast det mest skrämmande man kan spela, i synnerhet i jämförelse med många andra skräckspel, men det är definitivt en av de mest uppslukande spelupplevelser jag har haft. Eller för tusan, rentutav en av de mest uppslukande kulturupplevelser jag har haft. Det har en klart kuslig stämning, men också en hel del humor och väl utfört historieberättande. Jag kan helhjärtat rekommendera det, även för de som inte är inbitna datorspelare. Kanske framförallt för de, faktiskt. Det här är ändå ett spel som visar vad mediet är kapabelt till när folk verkligen tänker till och skapar något nytt.

tisdag 29 november 2016

Måste skräck skrämmas?

En god vän berättade nyligen att han precis sett The Babadook. Han tyckte mycket om den (vilket är bra, annars hade jag kanske varit tvungen att säga upp bekantskapen) men fällde också det något kryptiska omdömet att den inte riktigt kom till sin rätt om man ser den som primärt skräck. Jag krävde naturligtvis omedelbart en förklaring. Enligt honom så tyckte han att den som film var fantastisk, men om huvudsyftet var att skrämmas så nådde den inte riktigt fram. Han tyckte snarare att den funkade bäst som allegori över sorgebearbetning och förtjänade egentligen ett bättre öde än att genrebestämmas. Efter lite diskussion så kom vi fram till att en riktigt bra film alltid transcenderar genre, men att just skräck (och även till exempel komedi) ofta ses i syften som är smalare än att se bra film.

Det var en intressant diskussion och den fick mig att fundera lite över genrebegreppet och vad det innebär för just skräckgenren. Å ena sidan så finns ju den gamla fördomen att skräck mestadels är skräpkultur, men den tycker jag att vi sakta men säkert har börjat ta oss ur vid det här laget. Å andra sidan, om man anser att huvudsyftet med skräck är att skrämmas så blir det ju också ganska torftigt. Men vem har sagt att syftet med skräck i första hand är att skrämmas?

Jo, det har jag gjort. I det andra inlägget som jag skrev i den här bloggen. Hum...

Nu när jag ser tillbaka på det dryga tre år senare så inser jag att den definitionen blir lite problematisk. Dels för att en bra skräckfilm i min mening inte kan vara skrämmande utan att först vara en bra film. Om man inte fastnar för karaktärerna, historien, estetiken och så vidare är det svårt att bli skrämd. För att bli rädd måste man ju dels köpa vad som händer och dels bry sig, annars funkar det inte. Dessutom så innebär ju en sådan definition att man skalar bort all hänsyn till skådespel, manus, klippning och så vidare varje gång man ska betygsätta skräck som skräck. Vilket verkar fruktansvärt orättvist.

Ett annat problem som genast uppstår är att det i så fall skulle finnas väldigt lite bra skräck överhuvudtaget. Det är nämligen ganska lite skräck som jag ser (eller läser för den delen, hela den här diskussionen gäller lika mycket för litteratur) som faktiskt skrämmer mig och jag tror inte att jag är ensam i det. Jag menar då skräck som verkligen skrämmer mig så att jag antingen sitter på kanten av biofåtöljen eller ligger och lyssnar efter ljud när jag ska gå och lägga mig (eller bådadera). De flesta filmer jag ser har en eller kanske två scener som är lite mysigt spooky men lämnar i övrigt inget bestående intryck. Men det betyder inte att jag tycker att de är misslyckade för det. Även om jag förstås alltid söker efter den där kicken som man får när man blir lagom uppskrämd så är det inte ett misslyckande om den uteblir.

För att nämna ett exempel så såg jag nyligen filmen It Follows, en riktigt bra och med rätta kritikerrosad skräckfilm. Välspelad, välregisserad och med intressant manus. Den hade en och annan lagom rysningsframkallande scen, men jag kan inte påstå att den skrämde mig så särskilt mycket. Ändå tyckte jag väldigt mycket om den. Dessutom, och det här är viktigt i sammanhanget, så tyckte jag väldigt mycket om den som just skräckfilm. Hade man skalat bort de element som gjorde den till skräck, som den krypande stämningen, hotfullheten, karaktärernas relativa utsatthet och så vidare, då hade jag nog inte alls tyckt att den var lika sevärd.

Så vad är det då i skräck som lockar om det inte är själva skräcken i sig? Med risk att öka pretentionerna med minst tolv poäng så tänker jag citera Lovecraft här...

"The true function of phantasy is to give the imagination a ground for limitless expansion, and to satisfy aesthetically the sincere and burning curiosity and sense of awe which a sensitive minority of mankind feel toward the alluring and provocative abysses of unplumbed space and unguessed entity which press in upon the known world from unknown infinities and in unknown relationships of time, space, matter, force, dimensionality, and consciousness."

-H. P.  Lovecraft

Ja ni ser ju själva. "Alluring and provocative abysses of unplumbed space?" Jösses. "A sensitive minority?" Snacka om elitistiskt. Och för den delen, vilken vettig människa stavar det "phantasy" egentligen?

Ändå så tycker jag att den gamla stöten sätter fingret på något intressant just i uttrycket "a sense of awe." Det är något som jag tycker att jag känner igen. Känslan att det finns något större där ute, något okänt och farligt som lurar i skuggorna, oavsett om det gäller någonting utanför människan eller inom henne. Varför kan då inte annan typ av fantastik som fantasy och science fiction skapa samma upplevelse? För min egen del så beror det nog på att den typen av fiktion saknar "bettet" som skräck har, oavsett om den skrämmer på djupet eller ej. Det finns något närmare, mer angeläget och mer känslomässigt stimulerande i skräck. Annan fantastik stimulerar huvudsakligen intellektuellt, men skräck berör av någon anledning på ett djupare plan.

Men i slutändan vet jag egentligen inte om jag kan uttrycka det bättre än hur de brukar beskriva det i den eminenta skräckpodden Vargtimmen. Att man "får feeling."

lördag 22 oktober 2016

Färjan

För ett tag sedan skrev jag ett kort inlägg där jag reflekterade över det faktum att svensk skräck så ofta blandas med socialrealism. Jag nämnde då Mats Strandbergs då nyutkomna bok Färjan som ett exempel. Nu har jag till slut sett till att läsa den boken (eller det vill säga, jag har lyssnat på ljudboken). Konceptet är ganska okomplicerat, det handlar om vampyrer på en Finlandsfärja. (Det blir uppenbart väldigt tidigt i boken så jag känner absolut ingen skam över att avslöja det här.) Mer behöver man egentligen inte säga om handlingen. En isolerad miljö, ett utbrott av vampyrism och sedan är det upp till var och en att försöka överleva bäst de kan.

Bokens substans finns snarare i karaktärerna och deras egna små historier än i den övergripande historien, och boken innehåller ett både varierat och färgstarkt persongalleri. Många av bokens karaktärer är baserade på olika stereotyper men Strandberg lyckas ändå med konststycket att göra så gott som alla karaktärer intressanta och mångbottnade, och även om de inte alltid är direkt sympatiska så går det ofta att förstå varför de är som de är. Det är också uppenbart att författaren har gjort väldigt gedigna efterforskningar, för hela båtlivet är gestaltat med en imponerande detaljrikedom. (Enligt en vän som känner författaren så åkte han fram och tillbaka på såna här färjor åtskilliga gånger som en del av skapandeprocessen. Snacka om att lida för konsten.)

Jag gillade boken. Den är välskriven, karaktärerna är intressanta och miljön är både originell och väldigt lämplig för den är typen av historier. Min enda kritik är egentligen att själva skräckaspekten känns lite tandlös (så att säga). Till att börja med är jag lite trött på vampyrer vid det här laget. Jag förstår varför just vampyrer är väldigt lämpliga för den här typen av historia och deras gestaltning känns rätt fräsch, men jag hade ändå gärna sett något lite originellare. Varför inte någon slags slemmigt havsmonster, till exempel? Nu när boken ändå utspelar mitt ute på Östersjön känns det nästan som slöseri att inte utnyttja den möjligheten. Jag tycker också att det dröjer lite väl länge innan saker och ting riktigt tar fart. Även i det fallet förstår jag varför det blir så, det är ett stort karaktärsgalleri och det tar lite tid att introducera de alla, men konsekvensen blir ändå att bokens första tredjedel känns lite seg. Jag var också lite besviken på att vissa karaktärers historia avslutades lite väl abrupt. Kanske hade karaktärsgalleriet mått bra av att bantas ner en aning.

Men trots det finns det som sagt väldigt mycket att gilla med boken. Den absolut största behållningen för mig var karaktären Dan Appelgren, den avdankade och bittra före detta schlager-stjärnan som numera sköter karaoken på färjan. Han förtjänar verkligen en plats bland litteraturhistorien främsta monster. Ljudboken kan för övrigt verkligen rekommenderas. Den är inläst av Johan Ehn, som gör det mycket, mycket bra.

torsdag 22 september 2016

The Neon Demon

Vet ni, jag har insett att nästan alla filmer och böcker jag skriver om här kan sammanfattas med "person X tar sig till plats Y för att göra Z, sedan går det utför." Så även denna gång. The Neon Demon handlar om en ung kvinna, Jesse, som tar sig till Los Angeles för att bli modell. Sedan går det utför. När man uttrycker det på det sättet verkar storyn ganska okomplicerad och på sätt och vis är den väl det, men tro mig, den tar en hel del turer som jag inte hade väntat mig.

Det här är en väldigt udda film. Men jag tror att jag har hittat det perfekta sättet att beskriva den: Det är som om David Lynch regisserade en drömsk, suggestiv film om modeindustrin i Los Angeles, men halvvägs in dyker helt plötsligt Lars von Trier upp och säger: "Nej, det var trættende. Ved du, hvad denne film har brug for? Explicit nekrofili. Og kannibalisme. Så jeg vil gerne have en scene, hvor en af skådeseplarna liggende nøgen foran en måne, og blod strømmer ud fra mellem hendes ben." Sedan låser han in Lynch på toaletten och tar över projektet.

Det här är utan tvekan en makalöst vacker film. Den använder sig av starka färger och kontraster i väldigt effektfullt arrangerade och klippta scener. Hela öppningssekvensen är en enda lång tagning av hur kameran zoomar ut från en fototablå. På sätt och vis påminner filmens estetik om David LaChapelles fotografier (även om de visserligen är avsevärt mer punkiga). Den har dessutom ett mycket välgjort soundtrack som tillsammans med det visuella skapar en på samma gång drömsk, vacker och hotfull stämning.

Scenen som filmen öppnar med. Men oroa er inte, hon är inte död (än)

Jag gillade verkligen första halvan av den här filmen. Det var lite som att kliva in i ett sagolandskap, hämtat ur bröderna Grimms allra mest brutala fantasier och given en vacker modern fernissa. Tyvärr så höll det inte hela filmen igenom. Ungefär halvvägs igenom började filmen spåra ur, fortsatte spåra ur och slutade aldrig spåra ur. Jag har visserligen inget emot nekrofili eller kannibalism i sig (jösses vilken egendomlig mening att skriva) men det skapade ett minst sagt avigt stämningsskifte. Fram tills dess hade filmen varit väldigt subtil, krypande, suggestiv. Senare halvan av filmen var många saker men subtil var sannerligen inte en av dem. Fortfarande väldigt snyggt filmad visserligen, men vid den punkten skapade estetik och handling inte längre någon tillfredsställande helhetsupplevelse. De snygga scenerna var mest bara där.

Man kan likna det med att gå genom ett konstgalleri fullt med fantastiskt vackra tavlor och i hälften av rummen står det någon och rensar fisk. Tavlorna är visserligen lika vackra för det men det kan ändå inte undgå att förta lite av upplevelsen.

Åsikter om The Neon Demon har varit väldigt delade, vilket knappast är så oväntat. Frågan är nog snarast om man tycker att den är vacker nog för att det ska bära hela filmen. Filmens regissör Nicolas Winding Refn har själv sagt att han skapar bilder som han själv tycker är vackra och vill se och sedan inte gräver så mycket i varför. Egentligen måste ju inte en film nödvändigtvis vara något mer, så det är något jag kan sympatisera med. För mig räckte det inte riktigt ända fram, men jag har en god vän som tyckte mycket om filmen och även om jag inte helt och hållet håller med kan jag absolut förstå varför. Men oavsett vad man tycker om filmen så liknar den inte något annat, vilket i sig är skäl att se den.

söndag 31 juli 2016

Eden Lake


Det här är kanske inte den mest skrämmande filmen jag har sett, men definitivt en av de absolut obehagligaste. Faktum är att den är så pass otäck att jag hamnar i en lite svår situation när det gäller huruvida jag kan rekommendera den eller inte. Å ena sidan är den ju definitivt bra, den är välgjord, välspelad och berör verkligen på djupet. Å andra sidan är det en djupt obehaglig beröring.

Trots att syftet med en bra skräckfilm är att skrämmas så är det (i alla fall för mig) allt som oftast inte en otrevlig upplevelse att titta på dem. Jag gillar ju att bli skrämd, att se en tillräckligt läskig skräckfilm ger mig ungefär samma skräckblandade förtjusning som att åka bergochdalbana (även om jag överlag föredrar film framför nöjesfält). Den här filmen bidrar dock snarare med skräckblandad misär än skräckblandad förtjusning.

Historien är inte så komplicerad. Ett ungt par åker ut till en ensligt belägen sjö för att tälta. Där stöter de på ett gäng ungdomar som börjar tracka dem. Sedan går det utför. Och då menar jag brant utför. Rena ättestupan faktiskt.

Det finns många olika typer av skräck som anammar olika typer av rädslor. I mitt senaste inlägg skrev jag om häxor som representativa för rädslan för skogen och det vilda, till exempel. Eden Lake handlar i mina ögon snarast om rädslan för varandra, rädslan för de våld och grymheter som människor innerst inne är kapabla till. I och med detta handlar filmen också i någon mån om rädslan för oss själva och för hur våldet ska blomma ut i just vår närhet. Var eller när man än befinner sig så kan man alltid räkna med att det finns människor som gör andra människor illa.

Som sagt, det är inte en historia som gör en särskilt munter till mods det här...

Det som gör Eden Lake såpass särskilt obehaglig är inte att den är våldsam, för i sanningens namn så är den faktiskt både mindre våldsam och mindre explicit än många andra skräckfilmer, utan det är snarare hur väl den gestaltar både våldets självupprätthållande kraft och dess meningslöshet. När filmen är över är inget vunnet och inget åstadkommet. Inget frigörande katharsis, ingen läxa som lärs ut, ingenting. Filmen är i grund och botten nihilistisk. Det är just det som gör den så obehaglig. Plus det faktum att den känns så verklighetsnära förstås. Våldet känns verkligen på riktigt, det finns inte riktigt samma distans som i andra filmer.

Det kanske inte syns så bra, men det är alltså taggtråd som Michael Fassbender är bunden med

Faktum är att filmens teman påminner en del om I Spit on Your Grave och Last House on the Left. Det finns dock en del viktiga skillnader: För det första så är det mindre våldtäkt i Eden Lake (alltid något att vara tacksam för), för det andra så fetischerar inte Eden Lake hämndaktionen på samma sätt, och för det tredje så är Eden Lake inte hopplöst dålig som film betraktad. Tvärtom så är det en bra film, jag skulle till och med vilja påstå att den är mycket bra. Inte en särskilt trevlig upplevelse, men det är en grov missuppfattning att tro att all konst måste vara trevlig. Så till skillnad från I Spit on Your Grave och Last House on the Left, som jag inte skulle rekommendera till någon som inte är väldigt intresserad av skräckfilmshistoria och knappt ens till dem, så skulle jag rekommendera Eden Lake. Fast bara med en rejäl varningsflagg.

Vissa kritiker har menat att filmen demoniserar de lägre klasserna i Storbritannien (eftersom det utsatta paret är unga och vackra medelklasspersoner och ungdomsgänget kommer från mer blygsamma bakgrunder). Själv skulle jag nog vilja påstå att filmen ger ett mer nyanserat porträtt än så av alla inblandade karaktärer. Men det är klart, när man tänker på saken så är det förstås inte sällan som det är övre klasskikt som råkar illa ut i skräckfilmer medan förrövarna allt som oftast är av lägre klasser (t.ex. Texas Chainsaw Massacre, The Hills Have Eyes, de tidigare nämnda Rape Revenge filmerna, osv). I andra fall har det dock sällan förekommit någon liknande debatt utanför skräckfilmsakademia (inom den har det skrivits åtskilliga hyllmeter). Det kan förstås ha att göra med att mediaklimatet har ändrats, eller att det är andra grupper som har representerats i de tidigare exemplen. Eller så är det för att Eden Lake känns verklighetsnära på ett sätt som andra skräckfilmer inte gör, att den i högre grad ger uppfattningen att det handlar om riktiga människor. Vilket, om man lägger klassanalysen åt sidan, måste vara ett bra betyg.