lördag 31 maj 2014

Om Alien del 1 - H. R. Giger


Hans Rudolf Giger dog häromveckan, 74 år gammal. Om ni inte känner till honom, skäms! Men medan ni skäms kan ni läsa att han var en schweizisk konstnär som skapade surrealistiska och mardrömslika målningar och skulpturer och att han är mest känd för designen av utomjordingen i filmen Alien. Den filmen är en av mina absoluta favoriter, både vad gäller skräckfilm och film överlag, så det är antagligen på tiden att jag skriver lite mer ingående om den. Det finns dock väldigt, väldigt mycket att säga om den filmen (i alla fall så kan jag prata om den hur länge som helst) så det rimliga är nog att göra fler inlägg av det. Och vad passar då bättre än att börja med att skriva några ord om filmens design och kreatören som står bakom den? Det här inlägget får alltså bli del 1 av så många jag orkar skriva innan jag tröttnar och skriver om något annat.

Jag kan börja med att säga att jag är ett stort fan av H. R. Giger och hans konst. I min mening har världen förlorat en stor konstnär i och med hans bortgång. Att jag tycker om hans bilder innebär däremot inte att jag skulle sätta upp dem i mitt sovrum, jag tycker samtidigt att de flesta av dem är fruktansvärt obehagliga. Men det är liksom det som är poängen med hans konst. Och saker kan ju mycket väl vara både obehagliga och tilltalande samtidigt, det kan nog de flesta som gillar skräck hålla med om.

Det kan debatteras till döddagar vad konst egentligen går ut på, men jag tror ändå att de flesta kan hålla med om att ett syfte med konst är att väcka känslor eller tankar hos betraktaren. Ett konstverk som lämnar en oberörd är knappast ett särskilt lyckat konstverk. Detta är något som Giger var synnerligen duktig på, hans konst är knappast något som faller alla i smaken men det skulle förvåna mig om den lämnade folk oberörda. Inte just för att hans motiv är chockerande eller vågade i sig (även om de ofta är det också) utan för att han lyckades skapa konst som berör på djupet, som kommunicerar en väldigt fundamental typ av obehag och fasa, utan att för den sakens skull falla tillbaka på effektsökeri. Groteskt men ändå sofistikerat, så att säga.

Något som jag tror bidrar till att hans konst är så effektfull är att han var väldigt skicklig på att fånga det främmande och overkliga. Gigers konst är inte direkt skrämmande och äcklande så mycket som djupt oroande, den ger en stark upplevelse av att inte höra hemma i verkligheten överhuvudtaget. Om ni tycker att det här påminner om Lovecraft och hans idéer om ”kosmisk fasa” så är det inte något sammanträffande. Giger hämtade själv inspiration ur Lovecraft och namngav sin första konstbok efter Lovecrafts fiktiva bok Necronomicon. Det mesta av Gigers konst har ett biomekaniskt tema, där levande och mer eller mindre mänskliga former smälter samman med maskineri. Hans konst har också väldigt ofta en sexuell prägel och innefattar ofta könsorgan och anspelningar på olika sexualakter, ibland subtilt och ibland inte.

Necronom I
Allt detta har överförts till filmen Alien väldigt väl och är en viktig komponent i vad som gör filmen så effektiv. Låt mig återgå till Lovecraft för ett ögonblick. Han talade nämligen ofta om att det allra mest skrämmande alltid är det okända och främmande, det som inte kan förstås och definieras. Jag tror att han hade helt rätt i den saken. Vi människor tar konstant in information, vi kategoriserar och värderar, det är så vi hanterar världen omkring oss. På gott och ont. När vi stöter på något som inte låter sig kategoriseras, något som vägrar sorteras in i de fina små fack och lådor som vi har skapat åt oss i våra huvuden, det kan vi inte hantera och då blir vi rädda. Gigers biomekaniska skapelser passar inte in i våra kategorier för att de inte ser ut som saker bör se ut. Är de maskiner? Varelser? Levande? Döda? Är 'liv' och 'död' ens ord som har någon mening för dem? Vi förstår dem inte och vi anar dessutom att vi inte överhuvudtaget kan förstå dem. De antyder att det finns en hel annan typ av verklighet därute som vi inte är kapabla att hantera och därför står helt hjälplösa inför.

Den upplevelsen förstärks ännu mer i filmen genom att den inleds i en väldigt trovärdig och vardaglig miljö. Det är visserligen science fiction, karaktärerna befinner sig trots allt på ett rymdskepp med teknologi långt bortom vad som finns tillgängligt nu (eller fanns tillgängligt -79), men det är science fiction som snarare känns som en förlängning av den teknologi vi känner till än en uppdatering. Framförallt så skapar filmen utöver själva miljön en väldigt trovärdig situation i det trånga, småsjaskiga fraktfartyget Nostromo, med den brokiga skaran rymd-truckers som egentligen bara vill få jobbet gjort och komma hem. Skräck bygger ofta på att det onormala bryter in i det normala, då är det viktigt att det normala blir trovärdigt för att kontrasten ska bli så stor som möjligt. Alien är en film som lyckas mästerligt med detta.

Alien är också en film där en sexuell tolkning faktiskt är relevant. Jag brukar annars vara bland de första som avfärdar psykoanalytiska kulturtolkningar som strunt och jag står fast vid att de oftast är det också. Freud har inte varit relevant inom psykologin på väldigt länge nu, varför lever kulturanalysen i det förflutna? Men även om en cigarr oftast bara är en cigarr så ÄR utomjordingens huvud i Alien en fallos. Om det finns någon som tvivlar på det kan de ju kasta ett öga på den målning som utomjordingens design är baserad på, Necronom IV.

Necronom IV
Något av det mest minnesvärda och mest skrämmande i filmen är också utomjordingarnas fortplantningsprocess. Det har sagts att filmen handlar om manlig rädsla för graviditet. Jag vet inte riktigt om man behöver vara man för att tycka att graviditet kan verka ganska skrämmande men annars låter det rätt rimligt. Inte så att folk är rädda för graviditet på samma sätt som de är rädda för spöken eller seriemördare förstås (i alla fall tror jag inte att det är så vanligt) men det går inte att förneka att det finns mycket i graviditet som kan upplevas som skrämmande, oavsett om man tycker att själva tanken på en annan varelse som lever inuti ens kropp är obehaglig eller om man är orolig för att något ska gå fel. Sedan kan ju graviditet också ofta vara en väldigt trevlig och givande upplevelse förstås, vilket gör det än mer obehagligt när det förvrängs i filmen till något motbjudande och groteskt.