söndag 30 augusti 2015

The Babadook

Här kommer äntligen ett inlägg om den Australiensiska skräckfilmen The Babadook, av Jennifer Kent. Det finns flera anledningar till att det har dröjt så länge. För det första så har jag haft semester. Man ska inte ha semester, det sänker produktivitetsnivån. För det andra så har filmen redan blivit så pass flitigt omskriven på skräckfilmsbloggar, hemsidor och till och med dagstidningarnas kultursidor. Då blir det svårt att ha något nytt att komma med. För det tredje så är det mycket svårare att skriva om en riktigt bra film, för då kan man inte falla tillbaka på att småaktigt dissekera alla filmens små skavanker.

Problemet med The Babadook är att den är precis så bra som alla säger, varken mer eller mindre. Vad finns att tillägga liksom? Jag skulle lika gärna kunna referera till vem som helst som har skrivit om filmen någonsin och ta ledigt resten av förmiddagen. Men det vore att ge upp alldeles för enkelt. Dessutom kan man väl dissekera en films fördelar lika gärna som brister? Här kommer därför en genomgång av varför jag gillar filmen så mycket.

Skäl nummer ett: Subtilitet
Om det fanns en devis för att skapa en bra skräckfilm så vore det nog Less Is More. Man kommer ofta mycket längre med antydningar och tvetydighet än all världens monster och splatter. Principen är enkel, du kommer aldrig att kunna skapa något som är otäckare än vad tittarna själva kan fabulera ihop och därför är det mycket effektivare att utnyttja deras fantasi istället för att överträffa den. Det här är egentligen så självklart att det ständigt förbluffar mig hur ofta filmskapare helt missar det. Till och med i de bästa monsterfilmerna, som Carpenters The Thing till exempel, blir monstret så mycket mer skrämmande av det faktum att man inte vet var det finns eller hur man ska skydda sig mot det. Det är alltid det som man inte ser som är det otäckaste. Det här gäller i allra högsta grad i The Babadook. Till en början avlöser de mer eller mindre vagt hotfulla skeendena varandra utan något uppenbart skäl, det är först allt eftersom de trappas upp som ett sammanhang börjar växa fram och inte ens då är det självklart vad som är verkligt och vad som sker i huvudpersonens eget huvud. Mister Babadook själv är höljd i mystik filmen igenom och till och med då den visar sig är det bara snabba glimtar eller halvt dolt av mörker, som en skugga i ögonvrån...

Skäl nummer två: Tempo
Om jag fick en krona för varje skräckfilm som håller på längre än den borde, introducerar monstret alldeles för tidigt, aldrig når ett tillfredsställande klimax eller bara står och stampar på samma ställe så skulle jag alldeles säkert kunna bekosta åtminstone en öl eller två. En fungerande aktstruktur är inget unikt krav för skräckfilm men skräck mer än andra historier har svårt att hämta sig om tittarna tappar tråden eller intresset, då faller det hela för det mesta ihop som en misslyckad sufflé. The Babadook lyckas å andra trappa upp fasan i precis lagom takt filmen igenom tills dess att den når en nästan outhärdlig nivå... och då tar den slut. Man ska alltid sluta när det är som bäst, eller vad gäller skräckfilm, när det är som mest otäckt. Jag uppskattar också att The Babadook inte slutar helt tvärt utan har en kort avtoning också, det är lite tröttsamt med skräckfilmer som alltid måste sluta med en skräll.

If it's in a word, or it's in a look, you can't get rid of the Babadook.

Skäl nummer tre: Manus
En bra skräckfilm behöver precis som alla andra filmer ett bra manus. Det är kanske lätt att tro att allt man behöver göra för att skapa en skräckfilm är att sätta ihop ett antal otäcka scener och sedan ta tidig lunch. Skräckfilm handlar ändå främst om att skrämmas, eller hur? Ptja, kanske. Men för att det ska bli skrämmande krävs det också att man bryr sig om vad som händer på skärmen. Och varför ska man bry sig om platta karaktärer eller en tråkig och osammanhängande historia? Hur ska man kunna leva sig in i filmen om dialogen är mindre trovärdig än spökerierna? Vem kan engagera sig i en film som slösar bort halva speltiden på oväsentligheter? The Babadook har både välskrivet manus och genomtänkta karaktärer, vilket gör att man blir så mycket mer engagerad i deras öde.

Skäl nummer fyra: Skådespeleri
Har man bra skådespelare behöver man egentligen inget annat för att skrämma en tittare, allt som krävs är att låta skådespelaren titta åt ett håll och se rädd ut. Är det en tillräckligt bra skådespelare så kommer hen att förmedla skräcken så tydligt att man blir skräckslagen själv. The Babadook har bra skådespelare. Jag menar riktigt riktigt bra skådespelare. Båda huvudrollsinnehavarna kan inte bara spela skräckslagna, de kan också båda spela väldigt skräckinjagande. Till slut vet man inte om man helst skulle vilja trösta dem eller lägga benen på ryggen.

Aaa! Vad är det du ser?!

Skäl nummer fem: Effektiv design
Finns det någon uppkopplad människa som inte har sett en bild på Mister Babadook idag? Det finns goda skäl till det, den är ett av de mest väldesignade monstren som jag har sett på länge. Mycket ligger i själva enkelheten (Less Is More, igen), den effektiva dissonansen mellan leenden och tomma ögon, mellan barnslig teckningsstil och hotfulla budskap. Bara bilderboken som förekommer i filmen är en oerhört skräckinjagande skapelse i sig.

Skäl nummer sex: Praktiska effekter
Det spelar ingen roll hur bra CGI blir, den kommer ändå inte att ha samma närvaro och tyngd på bioduken än dockor eller stop-motion. Kalla mig skräck-hipster men det är vad jag tycker. Det är inte så att jag är helt mot CGI, det finns ju saker som är väldigt opraktiska eller direkt omöjliga att skapa med praktiska effekter och då är det klart att det är bättre att använda CGI än att bara kasta in handduken. Men det finns ingen anledning att slentrianmässigt använda sig av CGI om man kan få samma eller bättre resultat på annat sätt. I skräck kan det till och med vara desto mer effektivt med ett lite mer avskalat, opolerat angreppssätt. Det blir väldigt tydligt i The Babadook, där till exempel ryckigheten i stop-motion animeringarna utnyttjas för att skapa särskilt obehag i Mister Babadooks rörelsemönster.

This is what he wears on top. He's funny, don't you think?

Skäl nummer sju: Vardagsskräck
En av de absolut mest obehagligaste och en av de absolut bästa filmer som jag någonsin har sett är We Need To Talk About Kevin av Lynne Ramsay, som handlar om modern till en pojke som utför en skolmassaker. Delar av The Babadook påminde mig lite om den filmen, med teman som social utstötthet, rädsla för sitt eget barn och rädsla för sig själv. Kosmisk fasa i all ära, men skräck är nog som allra mest skrämmande när den anknyter till en påtaglig fasa direkt ur vardagen, och kanske kan den till och med då ge någon slags katharsis.

1 kommentar:

  1. Jag älskade också The Babadook, det var länge sen jag blev så rädd av en film. Det enda jag tänkte på som en möjlig kritik var att symboliken (Babadooken som en personifiering av mammans obearbetade sorg) var snudd på övertydlig. Men å andra sidan störde det mig inte så himla mycket; det är lite pretto att tycka att symbolik måste vara obskyr och svårtolkad för att vara bra.

    SvaraRadera