Mats Strandberg, som tidigare tillsammans med Sara Bergmark Elfgren skrivit boktrilogin Cirkeln, har precis gett ut en ny bok i skräckgenren kallad Färjan. Konceptet verkar lovande: En Finlandsfärja blir mitt ute på sjön plötsligt isolerad från omvärlden och hemska saker börjar ske. Enkelt men effektivt. Faktum är att författaren själv säger sig vara förvånad över att ingen har kommit på idén tidigare och det kan jag hålla med om. (Faktum är att jag är lite irriterad över att jag inte kom på det själv...)
Det är roligt att det börjar dyka upp mer skräck på svenska. Och jag gillade böckerna om Cirkeln (även om jag inte har tagit tag i del tre än) så det här är definitivt en bok som jag siktar på att läsa.
En sak i Adblibris beskrivning av boken fick mig dock att fundera lite. De skriver att: "Liksom i Engelfors blandas det socialrealistiska med det övernaturliga, på en plats som många svenskar har en relation till."
Nu är jag knappast den första som gör samma observation, men visst är det väldigt mycket socialrealism inblandad i svenska skräck? I alla fall i litteraturen. Jag menar, de två största samtida skräckförfattare som jag känner till, John Ajvide Lindqvist och Anders Fager, blandar ofta och gärna in socialrealism i sina böcker. Likaså Mats Strandberg, verkar det som.
Varför blir det så, undrar man? Inte för att jag har något emot det, jag gillar allt som oftast lite socialrealism i min skräck, men hur kommer det sig att trenden tycks vara så stark? Är det en artefakt av att socialrealism länge har varit populärt inom svenskproducerad kultur? Är det bara en tillfällig trend? Är det inte alls ett så unikt svenskt fenomen som jag tror, eller inte alls så utbrett som jag tror?
Jag har egentligen inte någon analys att bidra med den här gången, men kommentera gärna utifall ni har någon klok insikt i fenomenet, eller om ni känner till nutida svenska skräckförfattare som inte skriver inom den socialrealistiska genren.
