Jag har diskuterat själva
skräckbegreppet en del på den här bloggen. Hur genren kan
definieras, vad som gör att ett verk kategoriseras som skräck,
vilka verk som räknas som skräck och vilka inte, och så vidare.
Ganska ofta har jag råkat på folk som har andra uppfattningar än
jag själv, i synnerhet så är det ofta som folk inte tycker att
verk som jag räknar som skräck hör hemma i genren. En av mina
vänner påstår att han inte tror att han gillar skräckfilm, men
han är likväl väldigt förtjust i flera filmer som jag definitivt
räknar som skräckfilmer. Men vad är skillnaden mellan att gilla
vissa skräckfilmer och att gilla skräckfilm som genre? Nå, som tur
är så har jag nu ett enkelt svar på den frågan: Om man gillar The
Void så gillar man skräckfilm, om man inte gillar The Void så
gillar man inte skräckfilm.
Så, nu behöver ingen diskutera det
här någonsin igen. Bra va?
Okej, okej. Kanske är det inte riktigt
så enkelt, men jag tror ändå att The Void är rätt intressant att
diskutera i sammanhanget. När det gäller diskussioner om huruvida
en film räknas som skräck eller inte så har jag ofta hört
påståenden i stil med: ”Jag tror inte att X är en skräckfilm
egentligen, den handlar ju i själva verket om
ensamhet/moderskap/förlust/tro/ångest/depression/samhället/fiskpinnar.”
Själv anser jag att en skräckfilm mycket väl kan handla om endera
av dessa (kanske inte fiskpinnar) och ändå räknas som en
skräckfilm. Överlag så är inte skräck något som en film
”handlar om,” det är mer av ett ramverk som innefattar hur
historien berättas och vilken typ av känslor och upplevelser den
förmedlar. Så till exempel så är The Babadook en skräckfilm som
handlar om moderskap, förlust och depression. Den slutar ju inte
vara en skräckfilm bara för att den behandlar flera olika teman.
Så vad har allt det här med The Void
att göra? Det speciella med den här filmen är att det är en skräckfilm
och inte så mycket mer. Karaktärerna är genomtänkta och
välspelade, men aldrig riktigt fokus för berättelsen. Historien är
sammanhängande och intressant, men inte särskilt komplex eller
djuplodad. Det närmaste den har vad gäller tema är mänsklighetens
litenhet inför ett obegripligt och illvilligt kosmos, vilket i sig
går hand i hand med skräckgenren. Jag vill påpeka att det här
inte nödvändigtvis är en dålig sak, eller att det gör The Void
till en dålig film. Själv älskade jag verkligen den här filmen. Men vad
var det då som jag tyckte så mycket om med den? Om filmen inte hade
intressanta karaktärer, en gripande historia eller påtagliga teman,
vad hade den då?
Det här är inte en film som handlar om prenatal ångest. |
Själva historien är som sagt inte så
avancerad. En grupp mer eller mindre slumpmässiga människor blir
fast på ett sjukhus, omringade av en underlig grupp gestalter i
kåpor. Det står klart att något är i färd med att hända och
sanna mina ord så gör det också det. Men själva historien är som
sagt inte så viktig och inte heller så originell. För mig bottnar behållningen av The Void snarare i en kombination av koncept,
estetik och stämningsbyggande. Filmen för mig gestaltar ett skeende
snarare än en historia, den väver samman en upplevelse och en
känsla snarare än en berättelse, den antyder en värld snarare än
förmedlar ett budskap. Som ett exempel på vad jag menar så var jag
ganska övertygad om att jag skulle gilla filmen så fort jag såg
den här bilden från trailern:
Maken till otäcka kåpor får man leta
efter. Användandet av triangeln som symbolik är väldigt effektfullt
filmen igenom, i synnerhet när antydan till dess sanna betydelse
uppenbaras framåt slutet. Hela filmen är verkligen en mästerverk i klassisk skräckestetik, men ändå med en modern känsla för subtilitet. Filmskaparna har i hög grad förlitat sig på praktiska effekter snarare än CGI, vilket ger skeendena mer närvaro och påtaglighet. Upplevelsen förstärks ytterligare av att filmen tenderar att inte hålla en i handen. Mycket lite förklaras, saker och ting sker bara och man får i hög grad dra sina egna slutsatser (vilket som vi alla vet är en grundpelare i lyckat skräckfilmsmakeri).
Jag är mycket väl medveten om att alla inte lär uppskatta
filmen på samma sätt som jag, den har till exempel på sin höjd
medelmåttiga betyg på IMDB och Rotten Tomatoes. Men det är ok.
Alla filmer är ju inte menade för alla. Jag vet egentligen inte om
det finns någon film som är menad för alla och om det finns det så
är jag inte säker på om jag är särskilt intresserad av att se den.
Minns ni The Neon Demon som jag skrev
om för ett tag sedan? Jag var inte jätteförtjust i den filmen men
jag har en vän som tyckte mycket om den, huvudsakligen för hur
vacker den är. Jag tror på sätt och vis att The Void hör till
samma kategori av film. Båda filmerna använder en särskild estetik för att förmedla en särskild upplevelse och båda gör det väldigt bra. Gillar man respektive films
estetik så kommer man också att gilla den filmen, det måste nog inte vara svårare än så. Gör man inte det så
får man väl se en film om fiskpinnar istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar